Konsten att hugga vänner i ryggen

Jag skulle vilja påstå att några av mina bästa egenskaper är att jag är förlåtande och väldigt överseende när det kommer till människor som står mig nära. Det krävs mycket för att göra mig arg, och ännu mer för att göra mig förbannad. Jag kan se förbi psykisk ohälsa, självdestruktivitet, osäkerhet och andra faktorer som gör att alla andra människor kanske tar avstånd. Jag kan ha förståelse för varför människor beter sig eller handlar som de gör. Jag ser det goda i människor och jag tror inte på att någon människa är genomond. Alla hanterar vi olika situationer på olika sätt, det är det som gör oss unika. Gott och ont, rätt och fel, det är bara begrepp som skapats av samhället. Men mina styrkor är även mina svagheter. Det har hänt att jag har blivit uttnyttjad och nedvärderad för att jag kan uppfattas som blåögd, för att jag litar på och tror gott om människor.
 
För inte så länge sedan fick jag för första gången i mitt liv uppleva känslan av att bli huggen i ryggen av en nära vän. Missförstå mig inte, det var inte själva handlingen som sårade mig, utan handlandet. Och jag känner mig snarare besviken än sårad. Jag förväntade mig efter åratal av vänskap att det skulle finnas någon slags respekt för varandra, att personen i fråga kunde agerat på ett annat sätt. Men istället valde hen att gå bakom min rygg. Jag intalar mig själv att det inte påverkar mig så mycket som det egentligen gör. Att med sina egna ögon se hur en människa som har varit vid ens sida i flera år, visar sin själviska syn på vänskap på ett av de vidrigaste sätt man kan göra mot en vän. Jag förtjänade inte det.
 
Men å andra sidan fick det mig att öppna upp ögonen för hur enkelt det är för människor att utnyttja en. Det spelar egentligen ingen roll varesig det avser en vänskap eller en romans. Så länge det gynnar personen i fråga på ett eller annat sätt så kommer hen att uttnyttja det. Allt för att tillfredsställa sina yttre behov. Det var uppenbart under flera tillfällen och det var många som varnade mig, men jag ville aldrig inse det själv. Förblindad av min tillit för mänsklighetens förmåga att visa hänsyn och respekt så förbisåg jag dock mänsklighetens lömska och svekfulla natur. Jag antar att jag behövde smaka på verkligheten. Trots att det kom som en käftmäll.
 
Nu vet jag åtminstone till nästa gång att jag gör rätt i att lyssna på min magkänsla och tänka mig för en extra gång innan jag låter någon komma för nära inpå. Jag tänker inte göra samma misstag igen. Respekt är något jag värdesätter högt. Falskhet är vidrigt och det finns ingen anledning, situation eller psykisk sjukdom i hela världen som kan ursäkta det beteendet. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Svårare än så är det inte.
1
Julia Carlzon

Jag är också precis som du beskriver. Jag är tillsammans med en kille som har ljugit för mig två gånger om ganska stora saker. Och jag inser nu att jag har försvarat honom i hans handlande "om jag inte hade gjort så, hade inte han gjort det" osv. Dessutom sa han aldrig förlåt för någon av gångerna och blev irriterad på mig för att jag ville prata om det "men kan du inte bara släppa det?". Helt sjukt när jag tänker efter, men det är som du säger, enkelt att bli blind för den tro man har om någon/människor i allmänhet.

Svar: Respekt är en så sällsynt egenskap hos människor nu för tiden. Man undrar ju vart fan världen är på väg när man inte ens kan förvänta det från sina nära och kära...
Elin Svanold